Tänker farmor på allt du lärde mig, men till munspelet hann vi inte. Själva spelet fick jag, men inte förmågan. Nu står jag med det i handen och ska i morgon spela på din begravning. Inom mig hör jag ditt glada slängiga spelsätt men ur mitt munspels luftkanaler kommer toner av en helt annan sort. Som tur är lärde du mig något betydligt viktigare, som jag kommer ha mer användning av i morgon än hade jag blivit världens virtuos – att våga, att dela med mig av de toner som är mina och att det bara är jag själv som bestämmer huruvida jag ska känna skam eller ej. Som när du som sjuttioåring tillsammans med vännerna i byn med omnejd sydde tutus i tyll och satte upp en mogna damers balett. Så skall jag i morgon spela din munspelspolska och sjunga för att jag vill, inte för att bedömas. Att följa den insikten är inte alltid lätt, men det blir alltid bättre när jag lyckas.
I morgon kommer det att gå, det vet jag. Dam-di-li, dam-di-li, dam-di-li, dej-an.
